”Du är upprörd och letar efter mening i sådant som inte betyder något. Pappa var sjuk på slutet.”
Det var samma förklaring han använt varje gång jag ställt en fråga.
Men den här gången såg jag något annat i hans blick.
Rädsla.
Klassrum 3B
Den gamla skolan hade stått tom i två år. Kommunen hade beslutat att riva byggnaden efter att en ny skola öppnat längre bort, men arbetet hade försenats av en tvist om renoveringskostnaderna.
Viktor hade sagt att han inte längre hade tillgång till området.
På kvällen körde jag ändå dit med Leo i baksätet. Vi stannade utanför stängslet och ringde pappas gamla vän Samir, som fortfarande arbetade som vaktmästare åt kommunen.
När jag berättade om inspelningen blev han länge tyst.
”Jag trodde att din pappa hade gett upp”, sade han. ”Han frågade mig om klassrum 3B för flera år sedan. Sedan fick jag order att inte släppa in honom.”
”Vem gav ordern?”
Samir såg bort mot den mörka skolbyggnaden.
”Din bror.”
Han lät oss komma in genom en sidodörr. Korridoren luktade damm och gammal färg. Våra steg ekade mellan skåpen.
Klassrum 3B låg längst bort, bakom en rad avspärrningar. Tavlan var fortfarande täckt av bleka teckningar. Under ett trasigt bord hittade Leo en metallåda fastskruvad i golvet.
Nyckeln från huset passade även där.
I lådan låg kopior av fakturor, fotografier av spruckna ventilationsrör och ett kuvert med mitt namn.
Jag öppnade det med skakande händer.
Elin, om du läser detta har Viktor antagligen lyckats övertyga dig om att jag inte längre var klar i huvudet. Jag var rädd, men inte förvirrad. Pengarna försvann genom ett företag som han kontrollerar tillsammans med rektorns svåger. Jag har sparat bevis, men originalen finns inte här.
Brevet fortsatte: