Jag kände igen det.
Det hade tillhört Viktors mamma, Marianne.
”Hon sade att hon var min syster”, viskade jag.
”Kände Maja henne?” frågade polisen.
”Ja. Men hon har aldrig fått hämta henne från skolan.”
Min telefon ringde. Det var ett okänt nummer.
”Mamma?”
Majs röst var låg och darrig.
Jag reste mig så snabbt att stolen slog i väggen.
”Var är du, älskling?”
”Jag vet inte. Det är ett hus med stora fönster. Farmor säger att pappa snart kommer.”
”Gå ingenstans. Lägg inte på.”
I bakgrunden hördes en dörr stängas. Sedan en mansröst.
”Vem pratar du med?”
Samtalet bröts.
Huset som inte skulle finnas
Polisen kunde spåra samtalet till ett område utanför staden. En patrull körde dit, medan jag satt i baksätet med Lenas hand över min.
”Maja ringde från en telefon”, sade jag. ”Hon brukar inte kunna ringa från okända nummer.”
Lena såg på mig. ”Det kan vara därför hon ringde. Hon visste att du skulle svara oavsett nummer.”
Adressen ledde till ett stort, obebott hus vid en sjö. Fönstren var mörka, men en bil stod parkerad bakom garaget. Registreringsnumret tillhörde ett företag som Viktor hade startat några månader tidigare.
Poliserna gick fram först. Jag tvingades stanna i bilen, trots att hela kroppen ville springa.
Efter några minuter öppnades ytterdörren.
”Hon är här”, sade en polis.
Maja kom ut insvept i en grå filt. Hon sprang rakt mot mig och tryckte ansiktet mot min hals.
”Jag visste inte om du skulle hitta mig”, sade hon.
”Jag hade hittat dig var du än var.”
Marianne stod kvar i dörröppningen. Bredvid henne stod Viktor med händerna i fickorna.
”Det här är ett missförstånd”, sade han innan någon hann fråga.
Jag höll Maja hårdare.
”Du hämtade henne utan mitt tillstånd.”