”Du behöver inte följa med till presentationen”, sade David och drog igen skjortmanschetten. ”Det här är en affär för människor som förstår hur man bygger ett företag.”
Jag stod i dörröppningen till vårt kök med kaffekoppen i handen. På bordet låg den blå pärmen där jag hade samlat fyra års arbete: provresultat, skisser, misslyckade tester och den första ritningen av filtret som kunde rena vatten med betydligt mindre energi än de vanliga systemen.
Det var min uppfinning.
Men David hade redan skickat ut pressmeddelandet. Där stod hans namn som projektets grundare.
Idén som började i min pappas verkstad
Jag hade inte börjat med en stor vision om att förändra världen. Jag ville bara hjälpa min pappa.
Efter en översvämning i vår hemstad hade hans gamla verkstad fått in förorenat vatten i brunnen. De kommersiella reningsverken var dyra, och de enklare filtren klarade inte alla ämnen som fanns kvar efter översvämningen. Jag började läsa på om membran, tryck och kolbaserade material på kvällarna.
Först fungerade ingenting. Ett filter sprack under test. Ett annat blev igensatt efter några timmar. Jag skrev ner varje misslyckande och började om.
David brukade skratta när han såg mig vid köksbordet.
”Du leker forskare”, sade han. ”Men du kommer aldrig att få någon att investera i det där.”
Ändå var det han som började följa med när jag fick kontakt med ett universitetslaboratorium. Han sade att han ville stötta mig. Jag trodde honom.
Min prototyp blev till slut liten nog att rymmas i en metallcylinder. Den använde lager av återvunnet material och kunde rengöras utan att hela filtret behövde bytas ut. Jag kallade den Klaris.
För första gången började människor lyssna.