Jag hade uppfostrat Maja ensam sedan hennes pappa, Viktor, flyttade till en annan stad två år tidigare. Han träffade henne varannan helg, men de senaste månaderna hade han börjat ställa in. I hans meddelanden fanns alltid samma ursäkt: arbetet, resorna, de nya kostnaderna.
Viktor hade däremot aldrig slutat kräva att få bestämma över hennes skola. Han hade flera gånger sagt att jag överbeskyddade henne och att han borde få ta henne till sin stad på heltid.
Jag hade avfärdat det som tomma hot.
Nu stod hans namn högst upp på skolans kontaktlista som ”annan vårdnadshavare”.
”Vem godkände att hon fick hämtas?” frågade jag.
Henrik pekade på en digital anteckning. ”Enligt dokumentet skulle hon köras till sin pappa. Vi fick även ett sms från ditt nummer.”
Jag tog fram telefonen. Där fanns inget skickat meddelande. Men när jag öppnade min operatörsapp såg jag något som fick hjärtat att slå hårdare.
Mitt abonnemang hade aktiverats på en annan enhet samma morgon.
Någon hade fått tillgång till mitt konto.
En detalj som inte stämde
Polisen kom till skolan medan jag fortfarande stod vid Henriks skrivbord. De ställde samma frågor flera gånger: hur Maja var klädd, om hon hade någon rädsla, om hon kände sin pappa, om jag hade hotats.
Jag svarade så gott jag kunde, men varje minut utan besked kändes som ett hål som växte i bröstet.
Då kom skolsköterskan Lena in i rummet.
”Jag tror att det finns något ni behöver se”, sade hon.
Hon hade hittat ett fotografi i skolans trygghetsapp. Bilden hade tagits av en lärare strax innan bussen skulle åka. Maja stod vid grinden med sin röda ryggsäck. Bredvid henne stod kvinnan som hämtade henne.
Ansiktet var delvis dolt av en halsduk, men hennes hand syntes tydligt. På handleden satt ett smalt armband av blått glas.