”Mamma, varför finns det en dörr bakom väggen?”
Min son Leo stod längst ner i trappan med damm i håret och en liten rostig nyckel hårt knuten i handen. Bakom honom låg flyttkartonger utspridda över hallen i min pappas gamla hus. Min bror Viktor hade redan märkt upp vilka möbler som skulle slängas.
Jag tog nyckeln från Leo och kände genast igen märket på den lilla mässingsbrickan. Tre bokstäver var ingraverade på baksidan: R.S.
Min pappa hade använt samma initialer på allt som rörde hans gamla arbete som vaktmästare på ortens skola.
”Var hittade du den?” frågade jag.
Leo pekade mot väggen under trappan.
”En tegelsten lossnade när jag slog där. Jag hörde något bakom den.”
Huset skulle säljas innan helgen
Min pappa hade varit död i sexton dagar. Under hela den tiden hade Viktor talat om försäljningen som om den redan var genomförd.
Huset låg på en sluttning ovanför sjön och hade tillhört familjen i nästan femtio år. För mig var det platsen där pappa lärde mig cykla, där vi kokade sylt om höstarna och där han alltid lämnade lampan i köket tänd när jag körde hem sent.
För Viktor var det en fastighet med ett högt marknadsvärde.
”Vi kan inte behålla allt av nostalgiska skäl”, hade han sagt samma morgon. ”Mäklaren kommer på fredag. Om vi tömmer huset snabbt får vi bättre pris.”
Jag hade inte orkat protestera. Sorgen gjorde varje beslut tungt, och Viktor hade tagit hand om pappas papper under hans sista år. Han påstod att pappa lämnat efter sig fler skulder än tillgångar.
Men när jag såg nyckeln förändrades något i mig.
Min pappa gömde aldrig saker utan anledning.