Han hade alltså fakturerat kören för tjänster som ingen kunde beskriva och sedan använt pengarna privat. Men jag visste att ett påstående inte räckte. Jag behövde bevis som inte kunde avfärdas som ett äktenskapligt gräl.
Marianne kallade till ett extra styrelsemöte. Tomas svarade att han var för sjuk för att komma. Sedan skickade han ett mejl där han påstod att mötet var ogiltigt eftersom han själv inte hade godkänt det.
Det var då Marianne hittade något ännu märkligare.
I protokollet från ett styrelsemöte i oktober stod att alla hade röstat för att betala en faktura på 38 000 kronor till Nordkonsult Musik. Men ingen av de närvarande mindes mötet. Flera av ledamöterna var dessutom bortresta den dagen.
Min underskrift fanns längst ner.
Jag stirrade på den länge. Den såg ut som min, men bokstäverna var för jämna och avslutningen på mitt efternamn hade fel lutning.
Tomas hade inte bara dolt pengarna. Han hade skrivit om föreningens beslut.
Den sista konserten
Två dagar senare samlades styrelsen i Folkets hus. Tomas kom sent, iklädd sin mörka kavaj och med samma lugna ansikte som på scenen.
”Det här är löjligt”, sade han. ”Min fru har missförstått några ekonomiska poster och försöker nu göra mig till brottsling.”
Jag svarade inte. På bordet låg kommunens beslut, bankutdragen, de falska protokollen och utskriften av inspelningen.
Marianne bad honom förklara betalningarna.
”Det var konsultarbete”, sade han.
”Vilket arbete?”
Han blev tyst.
”Jag hjälpte föreningen att hitta sponsorer.”
”Vilka sponsorer?” frågade Ingrid.
Ingen svarade åt honom.
Marianne tryckte på uppspelningsknappen. Tomas egen röst fyllde rummet.
”Sofia tittar på människor, inte på siffror.”
Färgen försvann från hans ansikte.
”Det där är taget ur sitt sammanhang.”
”Då får du gärna berätta sammanhanget”, sade jag.
Han reste sig så hastigt att stolen slog i väggen.
”Du förstör allt för ett missförstånd!”