Jag gick tillbaka till föreningens kontoutdrag från våren. Där syntes den första delen tydligt. Men den andra delen saknades helt.
På morgonen ringde jag vår ordförande, Marianne. Hon svarade efter tre signaler.
”Tomas sade att stödet aldrig beviljades”, sade hon.
”Har du sett ansökan?”
”Nej. Han skickade bara en kort sammanfattning.”
Jag kände hur en kall trötthet spred sig genom kroppen. Det här handlade inte längre om ett misstag.
Vid lunch kom Ingrid hem till mig. Hon bar en gammal bandspelare under armen.
”Jag tror att du behöver höra det här”, sade hon.
Hon hade spelat in en repetition tre veckor tidigare för att öva på en svår övergång i ett musikstycke. Inspelningen började med sång, stolar som skrapade och någon som skrattade åt en felsjungning.
Sedan hördes Tomas i bakgrunden. Han trodde uppenbarligen att inspelningen var avstängd.
”När pengarna kommer in flyttar jag dem tillfälligt”, sade han till någon.
En annan röst frågade:
”Men om Sofia ser kontot?”
Tomas skrattade.
”Sofia tittar på människor, inte på siffror. Hon blir för upptagen av att rädda alla.”
Jag bad Ingrid stänga av.
Det gjorde ont att höra min egen godtrogenhet beskrivas som en svaghet. Ändå var det inte rösten som skrämde mig mest. Det var formuleringen ”flyttar dem tillfälligt”.
Pengarna hade alltså inte försvunnit av en slump.
Styrelsemötet som aldrig hölls
Jag kontaktade kommunens handläggare och bad om en kopia av beslutet. Därefter ringde jag banken. Föreningens konto hade haft flera överföringar till ett företag som hette Nordkonsult Musik.
Ingen i styrelsen kände till företaget.
Ändå var mottagaren registrerad med en adress som fick mig att tappa andan. Det var Tomas gamla kontor.