”Du har till slut förstått att lokalen inte längre är din.”
Oskar stod i dörröppningen till ateljén med ena handen på handtaget och den andra runt midjan på en kvinna jag aldrig hade sett förut. Hon bar en ljus kappa, dyra stövlar och ett leende som om hon redan hade flyttat in.
Bakom dem hade mina målningar plockats ner från väggarna. De stod lutade mot ett element, täckta av bubbelplast. På arbetsbordet låg mina penslar i en kartong märkt med hennes namn.
”Vad betyder det här?” frågade jag.
Oskar suckade, inte som en skyldig man utan som någon som blivit avbruten mitt i något viktigt.
”Det betyder att vi har gått vidare. Emilia ska använda lokalen till sin designstudio.”
Jag såg på kvinnan bredvid honom.
Hon var inte bara hans kund, som han hade påstått under de senaste månaderna. Hon var kvinnan vars meddelanden jag hade sett på hans telefon. Kvinnan som alltid skrev efter midnatt. Kvinnan som enligt Oskar bara behövde hjälp med ett projekt.
Men det värsta var inte att han stod där med henne.
Det värsta var att han hade tagit ifrån mig platsen där jag arbetat sedan min mamma dog.
Ateljén var det enda som fortfarande kändes som mitt
Min mamma, Ingrid, hade hyrt den gamla lokalen vid hamnen i nästan trettio år. Det var ett högt, smalt rum med spröjsade fönster, trägolv och en lukt av linolja som aldrig riktigt försvann. Där hade hon målat porträtt, restaurerat möbler och lärt mig att färg inte behövde förklaras för att kännas.