”Nej”, sade jag. ”Det var du som gjorde det när du använde vår kör som ett eget konto.”
Då öppnades dörren. Kommunens handläggare stod i korridoren tillsammans med en revisor och en polis. Jag hade kontaktat dem samma morgon, efter att Marianne hade godkänt att lämna över materialet.
Tomas såg på mig. För första gången sedan konserten fanns ingen säkerhet kvar i hans ansikte.
”Du ringde dem?”
”Jag slutade vänta på att du skulle berätta sanningen.”
En ny början
Utredningen tog flera månader. Tomas dömdes senare för ekonomiska oegentligheter och för att ha förfalskat föreningens protokoll. Pengarna kunde inte återfås i sin helhet, men en del täcktes genom försäkringen och resten betalades tillbaka genom en uppgörelse.
Det svåraste var inte att förlora äktenskapet. Det var att förstå hur länge jag hade låtit någon annan definiera min verklighet.
Kören lades aldrig ner.
Vi fick en ny kassör, två frivilliga ekonomigranskare och en regel om att varje styrelsemedlem skulle få tillgång till kontoutdragen. Ingrid föreslog att vi skulle kalla vår vårkonsert för ”Andra stämman”.
På premiärkvällen stod jag bakom ridån igen. Den här gången var Tomas inte på scenen. Marianne höll mikrofonen.
”Nästa sång är tillägnad alla som en gång trodde att deras röst inte räknades”, sade hon.
Jag såg ut över kören. Ingen väntade på tillåtelse längre. Vi andades in tillsammans och började sjunga.
Efteråt kom Ingrid fram och tog min hand.
”Var du rädd?” frågade hon.
”Ja”, sade jag.
”Och ändå gick du upp på scenen.”
Jag såg mot den tomma plats där Tomas hade stått och meddelat att allt var över.
”Det var inte han som bestämde när vår sång tog slut”, svarade jag.