Under de senaste månaderna hade Tomas däremot börjat skjuta upp alla frågor om ekonomin.
”Jag visar rapporten hemma”, hade han sagt. ”Det är för mycket att förklara mellan repetitionerna.”
Jag hade trott honom. Inte för att siffrorna brukade vara svåra, utan för att vi hade varit gifta i fjorton år.
Den tomma pärmen
Efter konserten gick jag in på kontoret bakom scenen. Tomas stod redan där och packade ner kassaböckerna i en svart väska.
”Varför har du inte sagt något till mig?” frågade jag.
”För att du aldrig klarar av att tänka praktiskt.”
Han talade lugnt, nästan uttråkat.
”Vi har skulder. Du har vägrat ställa in resan till vårfestivalen, trots att vi inte kan betala hyran.”
”Vilka skulder?”
”Föreningens skulder.”
Jag tog fram pärmen från hyllan. Den innehöll protokoll, kvitton och kopior av ansökningar. Men när jag öppnade den saknades de senaste månadernas kontoutdrag.
På den plats där de brukade ligga fanns bara ett vikt papper. Det var en sammanställning med flera rader markerade i rött.
Lokalkostnad. Resor. Arvode. Utrustning.
Längst ner stod ett saldo på minus 84 600 kronor.
”Vem har granskat det här?” frågade jag.
”Jag.”
”Och resten av styrelsen?”
Tomas tog väskan från bordet.
”De litade på mig. Det gjorde du också, tills du plötsligt bestämde dig för att spela revisor.”
Innan han gick lade han till:
”I morgon skriver du under avvecklingen.”
En röst från repetitionen
Jag sov inte den natten. Vid halv två satte jag mig vid köksbordet och gick igenom gamla mejl. Där hittade jag ett meddelande från kommunens kulturkontor. Det bekräftade att föreningen hade beviljats 120 000 kronor i verksamhetsstöd.
Pengarna skulle ha betalats ut i två omgångar. Den andra utbetalningen var markerad som genomförd i september.