”Hon sa att det fanns en person på hemmet som hennes pappa inte ville att någon skulle träffa”, svarade Karin.
Den andra dörren
Polisen återvände till behandlingshemmet med ett nytt beslut. Jag fick följa med dem, men de bad mig vänta i bilen medan de gick in.
Regnet slog mot vindrutan. Jag såg personal komma ut, tala med varandra och återvända in genom en sidodörr.
Efter nästan tjugo minuter öppnades bakdörren.
Maja sprang mot mig i strumporna.
Jag hann bara säga hennes namn innan hon kastade sig in i min famn.
”Jag visste att du skulle komma”, grät hon.
”Jag har letat efter dig hela tiden.”
Hon höll fast vid min kappa.
”Mamma, pappa var här i går. Han sade att om jag berättade om flickan i rum nio skulle du aldrig få se mig igen.”
Bakom henne stod en annan flicka, kanske fjorton år gammal. Hon bar en tunn tröja trots kylan och höll en plastpåse med sina få saker.
”Hon heter Nadja”, sade Maja. ”Hon vet varför pappa tog mig hit.”
Innan Nadja hann säga något hördes en bildörr slå igen bakom oss.
Henrik stod vid grinden.
Han var inte ensam. Bredvid honom stod mannen från den andra dörren, den som Maja hade ritat.
Och när mannen lyfte handen för att skydda ansiktet från regnet kände jag igen honom.
Det var Henriks äldre bror, som enligt Henrik hade varit död i över tio år.
Sanningen som inte längre gick att gömma
Henriks bror greps samma kväll efter att polisen hittat flera falska identiteter och handlingar på behandlingshemmet. Nadja hade placerats där genom en kedja av privata avtal som ingen hade kontrollerat ordentligt.