Henrik hade inte skickat Maja dit för vård. Han hade försökt använda henne som vittne mot mig och samtidigt få tillgång till pengar som låg bundna i ett konto efter min far. Han visste att jag skulle vägra skriva under om jag förstod vad som pågick.
Genom att beskriva mig som instabil hoppades han få kontroll över både Maja och pengarna.
Men han hade missat en sak.
Maja lyssnade alltid noggrannare än vuxna trodde.
Hon mindes datum, röster och platser. Hon visste vilken hand som höll pennan när hennes namn skrevs. Hon visste att hennes pappa hade ljugit när han sade att hennes mamma lämnat henne.
Flera månader senare bodde Maja och jag i en liten lägenhet nära hennes gamla skola. Karin kom ibland förbi med böcker, och Nadja fick hjälp att flytta till en trygg familj.
En kväll satt Maja vid köksbordet och vek ännu en pappersfågel.
”Är du fortfarande rädd?” frågade hon.
Jag tänkte på gryningen, dörren, kuvertet och mannen som skulle vara död.
”Ibland”, svarade jag. ”Men jag är inte ensam längre.”
Maja placerade fågeln mellan oss.
”Då kan vi bygga ett nytt hem.”
Och för första gången förstod jag att ett hem inte är platsen där någon bestämmer över dig. Det är platsen där sanningen får komma in genom dörren.