”Hon finns inte på skolan.”
Hans blick flackade för första gången.
”Hon är på en tillfällig plats.”
”Vilken plats?”
”En plats där hon får hjälp.”
Jag såg på hans händer. Under nageln på höger tumme satt en tunn remsa blå färg. Samma färg som fanns på armbandet Maja alltid bar när hon ville känna sig trygg.
Henrik hade varit med henne nyligen.
Han fortsatte tala om oro, ansvar och min påstådda instabilitet. Han sade att jag hade gjort Maja beroende av mig och att myndigheterna skulle förstå det när de läste hans anteckningar.
Då tog Sanna fram en utskrift.
”Ni har skickat in en begäran om ensam beslutanderätt över barnet”, sade hon. ”Men den är daterad två veckor innan ni påstår att ni upptäckte att Elin var olämplig.”
Henrik blev helt stilla.
Hans plan hade inte börjat med Majas skolbyte. Den hade börjat långt tidigare.
Majas hemliga meddelande
Sent på kvällen fick vi kontakt med behandlingshemmet. Personalen hade fått order om att inte låta Maja ringa sin mamma. Henrik hade sagt att jag kunde skada henne genom att försöka hämta henne.
Men Maja hade ändå hittat ett sätt att skicka ett meddelande.
Hon hade skrivit på baksidan av ett informationsblad och gömt det under madrassen.
”Mamma, jag är inte sjuk. Pappa säger att du har lämnat mig, men jag vet att du inte skulle göra det. Han träffade en man som kallade mig för ett nummer. De frågade om jag skulle känna igen dig om jag såg dig på gatan.”
Jag kunde knappt andas efter att ha läst orden.
Karin lade handen över min.
”Det finns mer.”
På det sista bladet hade Maja ritat ett rum med två dörrar. Under den ena dörren fanns en svart linje.
”Vad betyder det?” frågade jag.