”Du får inte sälja det där.”
Elin stannade med handen på pianots lock. Rösten kom från den unge mannen längst bak i auktionssalen, där regnet slog mot de höga fönstren och stolarna stod uppställda inför kvällens välgörenhetsauktion.
Han var klädd i en mörkgrå rock och höll en sliten tygväska mot bröstet. Ingen verkade känna honom. Ändå såg han inte på Elin som en främling. Han såg på pianot.
”Det är inte du som bestämmer det”, svarade hennes bror Oskar från sidan av scenen.
Elin vände sig mot honom. Han stod med armarna i kors och det lugna leende som hade gjort henne vansinnig sedan deras mamma dog. Bredvid honom låg katalogen över föremålen som skulle säljas. På omslaget stod moderns namn i guldfärg.
Helena Lind hade undervisat barn i piano i över fyrtio år. Efter hennes död hade Oskar tagit över den lilla musikskolan i den gamla stationsbyggnaden. Nu påstod han att ekonomin var katastrofal och att pianot måste säljas för att verksamheten skulle kunna fortsätta.
Elin hade inte velat tro honom.
Men när hon kom tillbaka från Göteborg och såg fakturorna, de obetalda hyrorna och den trasiga värmepannan, hade hon förstått att något behövde göras. Oskar hade sagt att han försökt rädda allt ensam. Han hade låtit trött, ledsen och övertygande.
Därför hade Elin gått med på auktionen.
”Pianot tillhör musikskolan”, sade Oskar. ”Mamma skrev under överlåtelsen förra året.”
”Mamma skrev aldrig under något utan att berätta för mig”, svarade Elin.
Den unge mannen tog ett steg framåt.
”Det där är inte det piano som ska säljas”, sade han.
Flera personer i salen började viska. Auktionsförrättaren höjde handen och bad om lugn.
Oskar skrattade kort.
”Och vem är du?”
Mannen såg ner på sin tygväska.
”Jag heter Samir. Jag arbetade för Helena.”