Min namnteckning syntes längst ner.
Jag hade aldrig skrivit under.
Karin satte sig vid köksbordet. Hennes händer skakade, men rösten var stadig.
”Jag började misstänka något när en person ringde och frågade om Maja hade problem med minnet. Det har hon inte. Hon är observant, begåvad och alldeles för van vid att vuxna talar över hennes huvud.”
”Var är hon?”
”Det försöker vi ta reda på.”
Spåren ledde till en plats jag aldrig hört talas om
Polisen kom samma morgon. Jag berättade om stationen, telefonen, kvittot och Henriks förklaring. De tog min dator och bad mig inte ringa honom ännu.
Jag satt i vardagsrummet och försökte minnas den senaste veckan. Henrik hade varit ovanligt vänlig mot Maja. Han hade köpt hennes favoritkakor, frågat om hennes blodgrupp och velat veta om hon fortfarande hade kontakt med sin moster.
Då förstod jag att han inte bara hade planerat att skicka bort henne. Han hade samlat information.
Vid lunchtid hittade utredarna en adress i en av Henriks gamla betalningsappar. Den ledde till ett privat behandlingshem på andra sidan länet. Henrik hade betalat för ett rum i sex veckor.
”Vad skulle hon behandlas för?” frågade jag.
Ingen svarade direkt.
På eftermiddagen kom beskedet att en flicka som stämde in på Majas beskrivning hade registrerats där under ett annat efternamn.
Jag ville springa ut till bilen, men polisen stoppade mig.
”Vi måste göra det här säkert”, sade en kvinna som hette Sanna. ”Om Henrik tror att ni vet var Maja finns kan han försöka flytta henne igen.”
En lögn byggd av små detaljer
Henrik återvände först på kvällen. Han gick in genom dörren med samma lugna ansikte som alltid, men såg genast polisbilen på gatan.
”Var är Maja?” frågade jag.
Han tog av sig skorna.
”Du behöver inte blanda in polisen i familjeproblem.”