Henrik körde Maja till stationen tidigt på måndagsmorgonen. Han sade att skolans bil skulle möta henne på andra sidan. När jag ville följa med svarade han att det skulle göra avskedet svårare.
”Du måste sluta göra varje förändring till en katastrof”, sade han.
Sedan tog han min telefon.
”Batteriet är nästan slut. Jag laddar den i bilen.”
När han kom tillbaka två timmar senare var telefonen fortfarande borta. Maja hade inte hört av sig. Henrik påstod att skolans regler förbjöd privata samtal under inskrivningen.
Det lät fel, men jag var för rädd för att förstå hur fel.
Jag ringde skolans växel från jobbet. En automatiserad röst meddelade att numret inte var i bruk. På kvällen hittade jag samma adress på skolans webbplats, men sidan gick inte att öppna.
Henrik sade att jag överreagerade.
”Det är en liten internatskola. De uppdaterar inte sina sidor varje dag.”
Den natten låg hans jacka över en stol i hallen. Ur fickan stack ett kvitto fram. Det var från ett motell vid en helt annan väg än den som ledde till Nordviksskolan.
Jag tog en bild av kvittot innan han vaknade.
Läraren som kom före soluppgången
Karin Holm släppte inte kuvertet när jag släppte in henne. Hon såg sig omkring som om hon förväntade sig att någon annan skulle komma ut ur huset.
”Maja kom aldrig till skolan”, sade hon.
Jag höll mig i dörrkarmen.
”Vad menar du?”
”Nordviksskolan finns. Men Maja är inte inskriven där. Jag fick hennes namn genom en förfrågan från en annan institution. Någon har använt skolans brevpapper och min signatur.”
Hon öppnade kuvertet. Där låg kopior av ett formulär, ett fotografi på Maja och en sida med uppgifter om hennes hälsa.
På sista raden stod det att mamman hade godkänt att barnet placerades på obestämd tid.