”Du förstör din dotters chans. Om du går vidare med detta kommer ingen i branschen vilja samarbeta med henne.”
Jag visade Nora meddelandet utan att säga vem som hade skrivit det.
Hon läste långsamt.
”Tror du att han menar att jag inte får måla mer?”
”Nej”, sade jag. ”Jag tror att han är rädd för att människor ska få veta sanningen.”
Galan började som planerat
På galakvällen var galleriet fyllt av vita dukar, levande ljus och människor i dyra kläder. Längs den bakre väggen hängde nio av Noras målningar.
Inte fyrarna.
Viktor hade valt hennes mest färgstarka verk och satt upp små kort med priser som var flera gånger högre än vad han någonsin hade lovat henne.
Nora stod vid min sida i en mörkgrön klänning. Hon höll hårt i min hand.
”Jag vill gå hem”, viskade hon.
”Vi går när du vill.”
Just då steg Viktor upp på den lilla scenen. Han tackade gästerna och talade om sitt engagemang för unga kreatörer. Han nämnde Nora som om hon var en del av hans varumärke, men sade inte ett ord om hennes namn som konstnär.
Sedan höjde han glaset.
”I kväll visar vi att konst kan rädda en verksamhet och samtidigt förändra unga människors liv.”
Jag såg hur Nora sänkte blicken.
Då skickade jag ett meddelande till teknikern bakom scenen.
Projektorn tändes.
Det som alla fick se
På den stora väggen visades först fotografier av Noras målningar. Under varje bild syntes datumet då den hade skapats, hennes egna anteckningar och den ursprungliga titeln.
Sedan kom avtalet.
En förstorad bild av underskriften fyllde väggen.
Ett sorl gick genom rummet.
Viktor vände sig om. Hans glas gled ur handen och krossades mot golvet.
”Stäng av det där!” ropade han.