”Pappa sade att han kanske måste byta ut några”, berättade hon.
”Varför?”
”Han sade att färgerna är för mörka och att människor vill köpa glada saker.”
Jag satte mig bredvid henne.
”De är dina. Ingen får bestämma vad de betyder åt dig.”
Nora drog fingertoppen över kanten på en av dukarna.
”Han sade också att jag borde vara tacksam. Om han inte hade ett galleri skulle ingen se dem.”
Den natten öppnade jag hennes gamla surfplatta. Där fanns fotografier av varje målning, sparade med datum och tid. Nora hade dessutom spelat in korta ljudanteckningar där hon beskrev vad varje bild betydde.
På en inspelning sade hon: ”Den här fyren är inte ensam. Den visar vägen för dem som inte hittar hem.”
Jag lyssnade på hennes röst flera gånger. Sedan kontaktade jag en jurist som arbetade med minderårigas kreativa rättigheter och en oberoende revisor.
Pengarna bakom den vackra fasaden
Revisorn behövde inte lång tid för att upptäcka mönstret. Galleriet hade inte ordnat någon riktig välgörenhetsfond. I stället hade Viktor blandat försäljningen av Noras målningar med företagets vanliga inkomster.
Pengarna skulle enligt avtalet först gå till ett konto för unga konstnärer. Därifrån hade de förts vidare till tre leverantörer som aldrig hade levererat några varor.
De tre företagen hade samma postadress.
Adressen tillhörde Viktors kusin.
Det fanns också mejl där Viktor instruerade personalen att kalla Nora för ”galleriets yngsta stjärna”, trots att hon själv aldrig hade godkänt formuleringen. I ett meddelande till en köpare skrev han att hennes konst var ”en investering med stark emotionell potential”.
Jag kände hur ilskan steg, men jag visste att ilska inte skulle skydda Nora. Bevis skulle göra det.
Juristen skickade ett formellt krav att samtliga målningar skulle lämnas tillbaka. Viktor svarade med ett kort meddelande: