Men projektorn fortsatte. Nästa bild visade betalningarna till de tre företagen med samma adress. Därefter visades juristens utlåtande om den förfalskade underskriften.
Nora stod helt stilla bredvid mig.
”Mamma”, sade hon. ”Är det där mitt namn?”
”Ja.”
”Men jag skrev aldrig under.”
”Jag vet.”
En kvinna längst fram i salen reste sig. Hon hade varit en av kvällens största köpare.
”Har du sålt de här verken utan hennes tillstånd?” frågade hon Viktor.
”Det är ett familjemisstag”, svarade han. ”Elin försöker förstöra en viktig kväll.”
”Nej”, sade jag. ”Det här handlar om ett barn vars namn användes för att rädda ett företag.”
Viktor tog ett steg mot mig. Då ställde sig juristen mellan oss tillsammans med två personer från den ekonomiska utredningsgruppen som jag hade kontaktat tidigare under dagen.
Det blev tyst i galleriet.
Viktor såg från dem till skärmen. För första gången såg han inte ut som en självsäker gallerist. Han såg ut som en man som precis hade förstått att alla utvägar var stängda.
Men det var Nora som tog det sista steget.
Hon släppte min hand, gick fram till den första målningen och tog ner den från väggen.
”Den här är inte till salu”, sade hon.
Hennes röst skakade, men hon fortsatte.
”Ingen får använda min rädsla för att tjäna pengar.”
Ljuset som blev kvar
Viktor förlorade galleriet efter utredningen. De pengar som fortfarande fanns kvar återfördes till de köpare och organisationer som hade blivit lurade. Den falska fonden ersattes av en riktig stipendieverksamhet, styrd av en oberoende styrelse.
Nora fick behålla sina målningar och bestämde själv vilka verk hon ville visa. Hon målade fortfarande fyrar, men nu lade hon också till små båtar i horisonten.
”Varför båtar?” frågade jag en kväll.
Hon log utan att släppa penseln.
”För att fyren inte ska behöva göra allt själv.”