Viktor såg däremot något annat.
Han såg en möjlighet att sälja hennes verk.
Underskriften som aldrig skrevs
Två dagar efter samtalet i köket hittade jag en pärm i hans arbetsväska. Jag letade egentligen efter ett kvitto till vår revisor, men mellan gamla fakturor låg ett avtal med Noras namn.
Dokumentet gav galleriet rätt att sälja tjugo av hennes målningar. Det stod också att hon hade överlåtit en del av ersättningen till Viktors företag.
Min blick fastnade på underskriften.
Den liknade Noras namn, men den var för jämn och försiktig. Nora skrev alltid det sista a:et med en liten krok uppåt. På avtalet saknades kroken.
Jag tog ett fotografi av varje sida och lade tillbaka pärmen exakt där jag hade hittat den.
Samma kväll frågade jag Viktor om dokumenten.
Han stannade mitt i hallen med jackan halvvägs av.
”Vilka dokument?”
”Avtalet om Noras tavlor.”
Hans ansikte förändrades inte, men handen som höll nycklarna slöt sig hårdare.
”Det är bara administration. Hon får ju möjlighet att visa upp sig.”
”Hon är tolv år.”
”Och du tror att någon kommer köpa hennes målningar för att de är fina?” Han skrattade kort. ”De köper dem för en god sak.”
”Vart går pengarna?”
Nu blev han tyst.
Det var svaret jag behövde.
En flicka som slutade måla
Nora fick snart veta att hennes tavlor skulle hänga på galan. Viktor hade berättat för henne att kända personer skulle komma och att några kanske ville köpa hennes konst.
Först blev hon överlycklig. Hon arbetade kväll efter kväll med en serie målningar av fyrar. På varje tavla stod en ensam fyr i hårt väder, men ljuset från fönstret blev allt starkare.
En fredag kom hon hem från galleriet med målningarna under armen och lade dem på golvet i sitt rum.