När hon dog fick jag ta över verksamheten. Oskar hjälpte mig att renovera fasaden och sade att han var stolt över att jag vågade börja om. Under vårt äktenskap hade han ofta kallat ateljén för ”mitt lilla projekt”, men han visste att varje hylla, varje fläck på golvet och varje spricka i fönsterkarmen bar på en del av min familj.
Efter mammas död hade jag haft svårt att arbeta. Oskar sade att det var normalt, men började samtidigt föreslå att jag skulle sälja lokalen.
”Du behöver inte hålla fast vid allt bara för att det påminner om henne”, brukade han säga.
Jag trodde att han försökte hjälpa mig att gå vidare.
Nu förstod jag att han hade väntat på att jag skulle bli tillräckligt trött för att sluta ställa frågor.
Han hade redan förberett min förödmjukelse
Jag gick in i lokalen utan att svara. Mina verktyg låg i öppna lådor. En gammal pall, som min mamma byggt själv, hade ställts ut på gården tillsammans med några trasiga ramar.
”Jag kommer för att hämta mina saker”, sade jag.
”Du kan inte bara ta vad du vill”, svarade Oskar.
”Det här är mina saker.”
Emilia lade huvudet på sned.
”Oskar sade att mycket av utrustningen köptes av honom.”
Det var då jag såg pärmen på skrivbordet. På framsidan stod mitt namn, följt av ordet överlåtelse.
Jag öppnade den.
Där fanns ett avtal som påstod att jag hade sålt hela verksamheten till Oskars bolag tre månader tidigare. Min underskrift stod längst ner. Den såg nästan ut som min, men den var för jämn. Jag skrev alltid det sista bokstaven i mitt efternamn med en liten krok. På dokumentet saknades den.
”Jag har aldrig skrivit under det här.”
Oskar blev blek, men bara för en sekund.
”Du glömmer saker när du är stressad.”