”Du behöver bara gå in, ta några bilder och skriva under inventeringslistan.”
Viktor sade det medan han höll fram nyckelknippan över köksbordet. Utanför slog regnet mot fönstren, och den gamla biografens blekta neonskylt syntes svagt mellan träden på andra sidan gatan.
”Varför kan inte du göra det?” frågade jag.
Han log utan att möta min blick.
”För att du ändå ska köra förbi där på vägen till jobbet.”
Det var en enkel förklaring. Ändå kände jag hur något i mig drog ihop sig.
Biografen som ingen längre ville ha
Biograf Aurora hade stått tom i nästan fyra år. Min svärfar hade köpt byggnaden på sjuttiotalet, när staden fortfarande hade tre biografer och människor köade längs trottoaren för att se premiärfilmer. Sedan kom köpcentrumet, streamingtjänsterna och skulderna.
Efter hans död hade Viktor och hans syster Malin ärvt fastigheten tillsammans. De pratade om den som ett problem som måste lösas. En köpare ville riva huset och bygga ett parkeringsgarage. Försäljningen skulle ge familjen tillräckligt med pengar för att betala lån och rädda Viktors byggföretag.
Jag hade aldrig varit delägare i Aurora, men jag hade skött mycket av administrationen. Därför behövde jag skriva under flera dokument om inventeringen. Viktor försäkrade att det bara var rutin.
Den kvällen lade jag nycklarna i jackfickan och åkte dit efter middagen.
Den tunga ytterdörren öppnades med ett gnissel som fick mig att rysa. Luften där inne luktade damm, fukt och gammal popcornolja. I foajén stod de röda repen fortfarande uppställda, fast ingen hade köat där på åratal.
Jag tände ficklampan på telefonen och började fotografera. Kassaapparaten var tom. Affischerna hade bleknat till färglösa rektanglar på väggarna. På golvet låg trasiga biljetter som någon hade trampat sönder.
Men efter några minuter märkte jag något som inte passade in.