Datumet på den första filen var från tre dagar tidigare.
Jag tryckte på uppspelning.
Först hördes bara brus. Sedan kom Malins röst.
”När köparen väl har rivningstillståndet kommer ingen att undersöka den gamla elcentralen.”
Viktor svarade lågt:
”Det finns inget som kan koppla det till oss.”
”Och Elin?”
”Hon tror fortfarande att jag försöker rädda företaget.”
Jag stängde av ljudet precis när steg ekade i trappan.
Viktor hade lämnat foajén.
Jag såg mig omkring. Maskinrummet hade bara en utgång, och dörren började långsamt öppnas.
”Elin”, sade han.
Jag svarade inte.
Hans skor stannade precis utanför.
”Jag vet att du är där inne. Du måste lita på mig. Det här har gått för långt, men jag kan fortfarande ordna allt.”
Jag tryckte telefonen mot bröstet och såg på den lilla röda lampan. Inspelningen fanns kvar. Samtalet med brandkåren var fortfarande inte ringt. Och bakom ridån låg något som kunde döda människor om elen slogs på.
”Öppna dörren”, sade Viktor.
Jag såg på reservutgångens blekta skylt. Den ledde ner till en gränd, men dörren hade ingen synlig handtagsspärr.
Viktor tog i låset från andra sidan.
”Elin, jag vill inte skada dig.”
Då hördes ett klick från foajén.
Ljuset i hela biografen slocknade.
När mörkret kom
En sekund senare började brandlarmet tjuta.
Röken steg under dörren till maskinrummet. Den luktade inte som en vanlig elektrisk brand. Den var tjock, söt och stickande.
Jag slog med axeln mot reservdörren. Första gången rörde den sig inte. Andra gången lossnade spärren, och jag föll ut i den regnvåta gränden.
Bakom mig hörde jag Viktor skrika mitt namn.
Jag sprang till gatan och ringde 112. När brandbilarna anlände försökte Malin lämna platsen genom sidoingången, men en granne hade sett henne komma och pekade ut henne för polisen.