Jag stoppade blocket i väskan och gick inte ut till honom. I stället smög jag uppför trappan till balkongen. Därifrån kunde jag se honom stå under den trasiga kristallampan i foajén.
Han var inte ensam.
Malin stod bredvid honom med en portfölj i handen. Hon bar samma eleganta kappa som när hon hade undertecknat försäljningsavtalet veckan före.
”Hon skulle inte vara här ännu”, sade Malin.
”Jag trodde att hon skulle följa instruktionerna”, svarade Viktor.
”Har hon skrivit under?”
Viktor höll upp ett papper.
Jag kunde inte läsa allt på avstånd, men jag såg min namnteckning längst ner.
Det var inte min underskrift. Den liknade min, men bokstäverna lutade åt fel håll.
Malin tog ett steg mot honom.
”Om försäkringsbolaget upptäcker att hon varit ansvarig för byggnaden blir det inte vi som får frågorna.”
Det blev tyst.
Jag höll handen över munnen för att inte andas för högt.
Då förstod jag varför Viktor hade skickat mig hit ensam. Han behövde att jag skulle befinna mig i byggnaden när något hände. Han behövde min namnteckning på dokument som påstod att jag hade kontrollerat säkerheten. Och någon hade redan placerat sådant bakom ridån som kunde förvandla Aurora till en brandplats.
Men jag förstod fortfarande inte varför branden måste ske just den natten.
En gammal inspelning
Jag tog mig till den bakre delen av balkongen där en smal dörr ledde till maskinrummet. Där inne fanns en gammal kontrollpanel och ett skåp med säkerhetsutrustning. Jag försökte öppna skåpet, men låset satt fast.
På väggen bredvid blinkade en liten röd lampa.
Den borde inte ha fungerat. Hela byggnaden skulle enligt Viktor vara avstängd från elnätet.
Jag följde kabeln till ett gammalt inspelningssystem som en gång hade använts för övervakningskamerorna. En liten skärm lyste till när jag tryckte på knappen.