Brandmännen hann stoppa elden innan den nådde salongen. De fann dunkarna bakom ridån och den manipulerade elcentralen. På min telefon fanns inspelningen från maskinrummet, liksom fotografierna av blocket och den falska underskriften.
Viktor sade senare att han aldrig hade tänkt att någon skulle skadas. Han hävdade att branden bara skulle förstöra en värdelös byggnad och ge honom tid att lösa företagets skulder.
Men den meningen kunde inte göra rök ofarlig. Den kunde inte radera mitt namn från dokumenten eller förklara varför han hade skickat mig in först.
Försäljningen stoppades. Utredningen visade att Viktor och Malin hade planerat att få ut försäkringspengar genom att skapa en olycka och lägga ansvaret på mig. De dömdes senare för försäkringsbedrägeri och grov oaktsamhet.
Aurora revs aldrig.
Ett år senare köpte kommunen byggnaden tillsammans med en lokal förening. Den gamla foajén målades om, projektorrummet blev en verkstad och salongen fylldes åter av stolar. Jag hjälpte till att starta kvällsvisningar för ungdomar som annars saknade en trygg plats efter skolan.
På premiärkvällen stod jag längst bak medan lamporna dämpades. Den gamla duken flimrade till och fylldes av ljus.
Jag tänkte på nyckelknippan Viktor hade lagt på köksbordet. Han hade trott att den gav honom kontroll över byggnaden.
I själva verket hade den öppnat dörren till allt han försökte dölja.