Dammet låg tjockt över nästan allt – utom handtaget till dörren mot projektorrummet.
Spåret som inte borde finnas
Dörren var olåst. Där inne stod två gamla projektorer under vita skydd, men ett av apparaternas metallhöljen var nyligen avtorkat. På bordet bredvid låg ett block med färska anteckningar.
Jag bläddrade försiktigt i det.
Det handlade inte om filmvisning eller underhåll. Där stod tider, leveranser och korta noteringar om elcentralen.
”Testa säkringarna efter midnatt.”
”Brännbart material bakom ridån.”
”Inga kameror i korridoren.”
Min första tanke var att någon använde biografen som lager. Den andra var värre.
Jag ringde Viktor.
”Var är du?” frågade han efter den andra signalen.
”I projektorrummet. Har du varit här nyligen?”
Tystnaden i andra änden varade bara två sekunder, men jag hade levt med Viktor tillräckligt länge för att känna igen när han valde sina ord.
”Jag har varit där med mäklaren. Det vet du.”
”Vem har skrivit det här?”
”Elin, lämna byggnaden.”
Hans röst förändrades. Den var inte längre otålig eller stressad. Den var rädd.
”Varför?”
”För att golvet är instabilt. Jag kommer dit.”
Samtalet bröts.
Jag stod kvar med blocket i handen. Om golvet verkligen var farligt borde han ha varnat mig innan han skickade dit mig. Dessutom hade han nyss sagt att jag bara behövde ta några bilder.
Jag fortsatte genom korridoren mot salongen. Där hängde den stora ridån fortfarande framför duken. När jag lyste med telefonen såg jag mörka dunkar bakom tyget. Jag drog undan en bit av ridån och upptäckte staplar med kartonger.
De var märkta som byggmaterial, men kartongerna var varma trots den kalla lokalen.
En söt, kemisk lukt låg i luften.
Mitt namn på fel plats
Jag backade undan och ringde brandkåren, men innan jag hann trycka på samtalsknappen hörde jag ljud från foajén. Någon hade kommit in.
”Elin?” ropade Viktor.