Då skrapade en stol mot golvet vid hörnbordet.
Kvinnan som hade väntat
Kvinnan var omkring sjuttio år. Hon bar en mörkgrön kappa trots att kvällen var varm och hade suttit ensam framför ett glas vatten. Jag hade sett henne där flera gånger under de senaste veckorna.
Hon tog fram ett brunt kuvert ur sin väska och gick långsamt fram till oss.
”Är du Jonas Berg?” frågade hon.
Jonas rätade på ryggen.
”Ja. Vem är du?”
”Mitt namn är Marianne Holm. Jag arbetade som revisor åt din far.”
Jonas ansikte förändrades. Bara lite, men jag såg det.
Hans far hade gått bort två år tidigare. Jonas brukade säga att mannen aldrig hade lämnat efter sig något annat än skulder och problem. Därför hade jag aldrig förstått varför Jonas ibland blev blek när någon nämnde hans gamla familj.
Marianne lade kuvertet på bordet.
”Jag har försökt få tag på dig i tre månader. Du svarade inte på mina brev.”
”Det här är inte rätt plats”, sade Jonas.
”Det är precis rätt plats. Du har precis avskedat kvinnan som enligt avtalet äger hälften av den här verksamheten.”
Det gick ett lågt sus genom restaurangen.
Jag stirrade på kuvertet.
”Vad menar du?”
Marianne såg på mig, inte på Jonas.
”När Lykthuset startade betalade du in dina besparingar, överförde recepten och arbetade utan lön i nästan ett år. Din andel dokumenterades i ett kompanjonavtal. Jonas skrev under det. Men senare skickade han in en annan version till registreringen.”
Jonas slog handen i bordet.
”Det där är löjligt.”
”Det är inte det enda dokumentet”, svarade Marianne.
Det som fanns bakom siffrorna
Hon öppnade kuvertet och tog fram flera papper. Det fanns kopior av det ursprungliga avtalet, kontoutdrag och en redovisning av betalningar till bolaget med det främmande namnet.