En måndag morgon upptäckte jag att mitt passerkort inte fungerade till kontoret. Jonas stod bakom mig när jag försökte igen.
”Tekniken strular”, sade han.
Men samma vecka fick jag inte längre se leverantörsfakturorna. Jag ombads att lämna ekonomimötena. När jag frågade varför svarade Jonas att jag borde fokusera på maten och låta vuxna människor sköta resten.
Det gjorde ont, men jag fortsatte arbeta. Restaurangen hade femton anställda, och flera av dem hade varit med sedan starten. Jag ville inte att deras löner eller trygghet skulle påverkas av våra problem.
Sedan började jag se märkliga poster i kassasystemet. Beställningar registrerades som återbetalningar trots att gästerna hade betalat. Övertid försvann från personalens sammanställningar. Leveranser som kom till Lykthuset fakturerades ibland till ett annat bolag med ett namn jag aldrig hade hört.
Jag skrev ner datumen. Jag sparade kopior av de dokument jag fortfarande kunde komma åt. Jag ställde inga anklagande frågor.
Jonas var som farligast när han kände sig ifrågasatt.
Avskedandet inför gästerna
Den kvällen firade vi Lykthusets tioårsjubileum. Jonas hade bjudit in lokala företagare, en tidningsfotograf och flera personer som han kallade framtida samarbetspartner. Jag hade planerat menyn och bakat en tårta med tunna lager av citronkräm.
Men när jag kom ut från köket stod Jonas redan framför personalen.
”Elin har fattat beslut som har skadat verksamheten”, sade han. ”Från och med i kväll har hon ingen roll här.”
Jag såg på honom.
”Vilka beslut?”
”Försök inte göra en scen.”
Det var då han höjde rösten och upprepade att jag var avskedad. Han ville att alla skulle tro att jag hade blivit bortplockad på grund av inkompetens. Kanske tänkte han att skammen skulle hindra mig från att ställa fler frågor.
Jag knöt upp förklädet.
”Jag hämtar mina saker nu.”
Ingen rörde sig. Till och med musiken från högtalarna hade tystnat.