Jag kände igen siffrorna. Det var samma poster jag hade börjat dokumentera.
Marianne berättade att Jonas far hade upptäckt överföringarna innan han dog. Han hade anlitat henne för att följa pengarna, men hade inte hunnit slutföra arbetet. I hans testamente fanns en instruktion: om Jonas försökte sälja eller tömma restaurangen skulle materialet lämnas till mig och personalens ombud.
”Varför har du väntat så länge?” frågade jag.
Marianne såg ner på Jonas.
”För att han skickade mig ett meddelande där han påstod att du hade lämnat verksamheten frivilligt. Jag förstod att något var fel, men jag behövde kontrollera varje uppgift.”
Jonas tog ett steg mot henne.
”Du har ingen rätt att komma hit och förstöra mitt företag.”
”Det är inte ditt företag”, sade hon. ”Och dokumenten visar att du dessutom har hållit inne löner och gjort falska återbetalningar.”
Nu började personalen tala med varandra. Servitören vid baren tog upp sin telefon. Kökschefen, Samir, ställde sig bredvid mig.
”Jag har kopior på mina lönespecifikationer”, sade han lågt. ”De stämmer inte med timmarna jag arbetat.”
Jonas såg sig omkring. För första gången den kvällen fanns det ingen publik som väntade på att tro honom.
När sanningen fick ett pris
Det som följde blev inte enkelt. Restaurangen stängdes tillfälligt medan ekonomin granskades. Jonas försökte hävda att Marianne var bitter och att jag hade manipulerat personalen. Men dokumenten visade något annat.
Det ursprungliga avtalet gav mig hälften av verksamheten. Bokföringen visade att pengar hade flyttats till ett bolag som Jonas kontrollerade genom en släkting. Flera anställda kunde dessutom visa att deras övertid hade raderats.
Jag fick tillbaka min tillgång till kontoret, men jag gick inte in där ensam. Jag bad om juridisk hjälp och såg till att personalen fick egna representanter i processen.