Rummet luktade damm, trä och den svaga doften av lavendel som följde mamma överallt. Längst in stod ett gammalt kassaskåp. Jag hade sett det som barn, men aldrig förstått att det fortfarande användes.
Koden var inte svår. Mamma hade lärt mig den när jag var sjutton: datumet då hon öppnade konsthallen.
Inuti låg flera pärmar, ett USB-minne och en liten kassabok med blått tygomslag.
Den första sidan var daterad tre år före hennes död.
Jag bläddrade snabbt. Där fanns anteckningar om donationer, lån och försäljningar som aldrig hade nämnts i stiftelsens årsredovisningar. Mamma hade skrivit ned varje summa och varje namn.
På flera sidor återkom Elias.
Inte som mottagare, utan som person hon misstänkte.
”Han tror att ingen läser detaljerna”, stod det på en sida. ”Men beloppen förändras bara på ytan. Pengarna går samma väg.”
Jag satte mig på den kalla golvbrädan.
Under de sista två åren hade mamma alltså förstått att någon tömde konsthallen. Hon hade samlat bevis, men aldrig berättat för mig. Kanske för att hon var sjuk. Kanske för att hon försökte skydda mig från familjen.
Längst bak i boken fanns en hänvisning till Höst över fjorden.
”Originalet får inte lämna byggnaden”, hade hon skrivit. ”Om tavlan försvinner är det någon som vill att försäkringen ska betala.”
Planen bakom försvinnandet
Jag tog fram USB-minnet och körde hem till min vän Samira, som arbetade med digital arkivering. Hon hjälpte mig att öppna filerna utan att ändra innehållet.
Där fanns skannade avtal, fotografier och ett ljudklipp från ett möte i konsthallen. Inspelningen var daterad två månader före mammas död.
Jag hörde Elias röst först.
”När försäkringsersättningen kommer kan vi lösa lånen. Ingen kommer att sakna en tavla som ändå bara hänger i ett mörkt rum.”
Beatrice svarade att det kunde se ut som stöld om jag fick skulden.