På eftermiddagen spreds nyheten bland personalen. Någon hade läckt att tavlan saknades och att jag hade förhörts. Innan kvällen var över hade en lokal webbplats beskrivit mig som en missnöjd familjemedlem med ekonomiska problem.
Det sista var särskilt märkligt. Jag hade inga skulder. Men det hade konsthallen.
Siffrorna som inte stämde
Under det senaste året hade jag flera gånger frågat Elias varför stiftelsen hade börjat betala ovanligt höga konsultarvoden. Varje gång hade han svarat att konsthallen behövde professionell hjälp med expansionen.
Ändå syntes inga planer på någon expansion.
Tvärtom hade vi fått färre besökare, färre skolbokningar och allt mindre pengar till underhåll. Taket läckte över skulptursalen. Färgen lossnade från fönsterkarmarna. Samtidigt betalade stiftelsen ett företag som hette Nordkust Rådgivning nästan exakt samma belopp varje månad.
Företaget ägdes av Beatrices kusin.
Jag hade sparat kopior av fakturorna, men aldrig vågat anklaga någon utan tydliga bevis. Mamma hade alltid sagt att familjer förstörs när de börjar välja stolthet framför sanningen.
Den kvällen gick jag tillbaka till mitt kontor för att hämta mina privata saker. På skrivbordet låg ett kuvert utan avsändare.
Inuti fanns en gammal nyckel och en handskriven rad:
”Leta där hon förvarade det som inte fick synas.”
Jag kände igen mammas handstil.
Rummet under trappan
Bakom konsthallen fanns en smal källare som nästan ingen längre använde. Där förvarades gamla montrar, trasiga lampor och kartonger från utställningar som avslutats för länge sedan.
När jag var barn hade mamma förbjudit mig att gå in i rummet under huvudtrappan. Hon sade att golvet var instabilt, men jag hade alltid misstänkt att det fanns en annan anledning.
Nyckeln passade i ett rostigt lås bakom en hylla.
Dörren öppnades med ett torrt klick.