Jag hörde ett kort ljud.
Jag såg Sofia frysa till.
Och sedan hörde jag Eriks röst.
“Mamma, jag sa ju att du inte skulle göra så inför alla.”
Videon slutade.
Jag satt helt stilla.
Jag spelade upp den igen.
Och igen.
Och igen.
Första gången tittade jag på Karin.
Andra gången på Sofia.
Tredje gången på Erik.
Den fjärde gången såg jag något jag inte hade tänkt på tidigare.
Erik var inte överraskad.
Han reagerade inte som en pappa som just sett sitt barn bli slagen.
Han reagerade som en person som redan visste att något kunde hända.
“Det finns mer”
Jag skrev till Elin.
“Var fick du den här videon?”
Hon svarade nästan direkt.
“Jag filmade den själv.”
Jag skrev:
“Varför skickar du den till mig nu?”
Det tog några sekunder.
Sedan kom svaret.
“För att jag inte tycker att du ska tro på det de kommer att säga.”
Jag kände en klump i magen.
“Vad menar du?”
Elin svarade:
“Det finns mer.”
Jag stirrade på skärmen.
“Mer vad?”
Hon skrev:
“Fler videor.”
Jag ringde henne.
Hon svarade efter första signalen.
“Anna?”
“Vad är det här?”
Hon var tyst en stund.
“Jag visste inte om jag skulle skicka dem.”
“Varför?”
“För att det kommer att förändra allt.”
Jag tittade på Sofia.
“Elin, jag tror redan att allt har förändrats.”
Den första videon var inte den värsta
Elin skickade ytterligare en fil.
Den var äldre.
Nästan tre månader gammal.
Jag tryckte på play.
Den visade vårt vardagsrum.
Sofia var mindre då.
Hon satt på golvet och lekte med några träklossar.
Karin satt bredvid henne.