“Du måste lugna ner dig.”
Det åttonde:
“Mamma har gjort allt för oss.”
Det nionde:
“Du vet hur mycket hon älskar Sofia.”
Det tionde:
“Kom tillbaka så pratar vi.”
Det elfte:
“Sluta straffa alla för en liten sak.”
Jag läste allt.
Och jag väntade.
Jag väntade på en enda fråga.
Hur mår Sofia?
Den kom aldrig.
Det tolfte meddelandet kom efter flera minuter.
Jag öppnade det.
“Mamma mår jättedåligt över det som hände.”
Jag stirrade på skärmen.
Fortfarande ingenting om Sofia.
Inte ett ord.
Jag stängde telefonen.
22:18
Klockan var 22:18 när telefonen vibrerade igen.
Men den här gången var det inte Erik.
Det var hans kusin Elin.
Jag kände Elin ganska väl.
Hon hade alltid varit trevlig mot mig.
Hon brukade inte lägga sig i familjens konflikter.
Därför blev jag förvånad när jag såg hennes meddelande.
“Anna, jag måste skicka något till dig.”
Sedan kom en video.
42 sekunder.
Jag tittade på Sofia.
Hon låg bredvid Emma i soffan och hade somnat.
Jag satte på hörlurar.
Och tryckte på play.
Videon visade början
Först såg jag födelsedagsbordet.
Musik spelades i bakgrunden.
Människor pratade.
Några barn stod nära tårtan.
Elin hade tydligen filmat barnen när de lekte.
Och sedan såg jag Karin.
Hon satt bredvid Sofia.
Videon fortsatte.
Karin tog skeden.
Sofia sträckte sig efter den.
Sedan såg jag Karins hand röra sig under bordet.
Hon tog tag i Sofias handled.
Sofia försökte dra sig loss.
Jag hörde hennes lilla röst.
“Min.”
Och sedan såg jag Erik.
Han stod bara några meter bort.
Han såg rakt på sin mamma.
Han såg hennes hand.
Han såg Sofia försöka dra sig undan.
Han visste vad som hände.
Sedan kom slaget.