Hon hade en liten sked framför sig.
Efter några minuter började hon slå försiktigt med skeden mot bordet.
Knack.
Knack.
Knack.
Jag log mot henne.
“Sofia, älskling. Lite tystare.”
Hon tittade på mig och slutade.
Men några sekunder senare började hon igen.
Karin sträckte sig över bordet och tog skeden ur hennes hand.
Sofia blev förvånad.
Hon sträckte fram handen.
“Min.”
Karin höll skeden utom räckhåll.
“Nej.”
Sofia försökte ta den.
“Min sked.”
Karin skrattade kort.
“Så bortskämd.”
Jag tittade på Karin.
“Karin, hon är bara två år.”
“Då är det hög tid att hon lär sig.”
“Hon behöver inte lära sig allt på en gång.”
Karin tittade på mig.
“Du har alltid en ursäkt för henne.”
Jag hann inte svara.
För nästa sekund förändrade allt.
Slaget
Karin tog tag i Sofias handled under bordet.
Sofia försökte dra tillbaka handen.
“Nej!”
Jag såg hennes lilla arm röra sig.
Jag hann vända mig mot dem.
Och sedan kom slaget.
En öppen hand träffade Sofias vänstra kind.
Det var inte hårt nog för att få henne att falla.
Men det var tillräckligt hårt för att lämna ett rött märke.
Och det var tillräckligt för att få hela rummet att tystna.
Sofia grät inte direkt.
Hon bara stirrade.
Hennes stora ögon var riktade mot Karin.
Som om hon försökte förstå.
Jag reste mig så snabbt att stolen föll bakåt.
“Vad gjorde du?”
Karin såg nästan lika förvånad ut som alla andra.
“Hon vägrade lyssna.”
Jag tog bort hennes hand.
“Rör aldrig mitt barn igen.”
Jag tog upp Sofia i famnen.
Hon började gråta.
Jag höll henne hårt.
Jag tittade på Erik.