Karin tittade på mig som om jag hade sagt något fruktansvärt.
“Du skämmer bort henne.”
Erik stod bara några meter bort.
Han hörde allt.
Men han sa ingenting.
Jag tittade på honom.
Han mötte min blick och gick sedan fram till mig.
“Anna, snälla. Inte idag.”
Jag svalde orden jag egentligen ville säga.
“Okej.”
Det var vad jag hade blivit bra på.
Att säga okej när jag egentligen menade nej.
Att le när jag egentligen var ledsen.
Att lämna rummet när Karin blev för aggressiv.
Att förklara för mig själv att hon bara var sådan.
Sofia började bli trött
Vid halv sju på kvällen började Sofia bli trött.
Hon hade vaknat tidigt på morgonen och hade inte sovit middag.
Hon ville sitta i mitt knä.
Hon höll hårt i min klänning.
Ibland gömde hon ansiktet mot min axel.
Jag visste att hon behövde vila.
Men festen fortsatte.
Karin ville att Sofia skulle hälsa på fler människor.
Hon ville att hon skulle öppna presenter.
Hon ville att alla skulle ta bilder.
Hon ville att Sofia skulle sitta framför tårtan när familjen sjöng.
För varje gång Sofia inte gjorde exakt det Karin ville blev Karin mer irriterad.
Jag försökte flera gånger säga:
“Hon är trött. Vi kan ta det lugnt.”
Men Karin svarade:
“Barn måste lära sig.”
Erik stod bredvid.
Jag väntade på att han skulle säga något.
Han gjorde det inte.
Istället viskade han:
“Kan du bara låta henne vara? Mamma har planerat allt det här.”
Jag tittade på honom.
“Det handlar inte om mamma. Det handlar om Sofia.”
Han suckade.
“Anna, snälla.”
Jag sa inget mer.
Knack. Knack. Knack.
Middagen började strax efter klockan sju.
Sofia satt mellan mig och Erik.