Hon ville bestämma hur Sofia skulle vara klädd, hur hon skulle sitta, vad hon skulle äta och hur hon skulle bete sig.
Och min man Erik brukade alltid säga samma sak när jag försökte sätta en gräns.
“Anna, snälla. Inte idag.”
Inte idag.
Det var hans favoritmening.
Inte idag.
Inte framför mamma.
Inte framför familjen.
Inte framför gästerna.
Inte när mamma är stressad.
Inte när mamma är ledsen.
Inte när mamma har gjort så mycket för oss.
Jag hade hört det så många gånger att jag nästan hade slutat reagera.
Jag hade intalat mig själv att det bara handlade om att hålla fred.
Jag förstod inte då att det ibland inte är fred man bevarar.
Ibland bevarar man bara tystnaden.
“Klänningen är alldeles för enkel”
Sofia hade på sig en ljusrosa klänning som jag hade köpt några dagar tidigare.
Den var enkel.
Bekväm.
Och framför allt kunde hon leka i den.
När Karin såg henne blev hennes första kommentar:
“Är det verkligen den där hon ska ha på sig?”
Jag log och svarade:
“Ja. Jag tycker att hon är jättefin.”
Karin tittade på mig och sedan på Sofia.
“Jag trodde faktiskt att du skulle välja något lite finare.”
Jag försökte låta det passera.
“Hon är två år. Det viktigaste är att hon är bekväm.”
Karin svarade inte.
Hon bara skakade på huvudet.
En halvtimme senare kommenterade hon Sofias skor.
De var tydligen fel färg.
Sedan tyckte hon att Sofias hår var för rufsigt.
När Sofia vägrade ge henne en puss blev Karin ännu mer irriterad.
“Hon måste lära sig att hälsa ordentligt.”
Jag svarade lugnt:
“Hon behöver inte pussa någon om hon inte vill.”