Erik skickade ett meddelande.
“Jag vet att du är där.”
Jag svarade inte.
“Vi måste prata.”
Jag svarade fortfarande inte.
Efter några minuter skrev han:
“Jag är ledsen.”
Det var första gången den kvällen han använde ordet.
Men det räckte inte längre.
Jag öppnade dörren men höll mig kvar i öppningen.
Erik såg trött ut.
“Anna.”
“Vad vill du?”
“Jag vill se Sofia.”
“Hon sover.”
Han tittade ner.
“Hur är hon?”
Det var första gången han frågade.
Jag kunde nästan inte tro det.
“Hon är rädd.”
Han slöt ögonen.
“Jag vet.”
“Nej. Du vet inte.”
Han tittade på mig.
“Jag gjorde fel.”
“Du gjorde inte bara fel.”
Han blev tyst.
“Du såg henne bli slagen.”
“Jag vet.”
“Och du sa att problemet var att din mamma gjorde det framför alla.”
Han tittade bort.
“Jag blev rädd.”
“För vad?”
Han svarade inte.
“För din mamma?” frågade jag.
Han nickade nästan omärkbart.
Det svaret gjorde mer ont än jag hade väntat mig.
“Hon har alltid varit sådan”
Jag frågade honom hur länge han hade vetat att Karin kunde bli våldsam.
Han svarade först inte.
Jag frågade igen.
“Hur länge?”
Han drog handen genom håret.
“Jag vet inte.”
“Jo, det gör du.”
“Anna…”
“Hur länge?”
Han tittade på mig.
“Sedan jag var liten.”
Det blev helt tyst.
“Vad menar du?”
Han satte sig på trappan utanför huset.
“Min mamma kunde bli väldigt arg.”
“På dig?”
“Ja.”