Det var David som insisterade på att bilda ett bolag. Han tog hand om registreringen, ekonomin och kontakten med investerare medan jag arbetade med testerna.
”Du är bäst när du bygger och mäter”, sade han. ”Låt mig ta hand om allt som kräver juridik.”
Jag accepterade det eftersom jag litade på honom. Det var först när laboratoriechefen Miriam Holm skickade mig en kopia av den första projektansökan som jag förstod vad som hade hänt.
Mitt namn stod under rubriken teknisk rådgivare.
Davids namn stod som upphovsperson.
Jag trodde först att det var ett administrativt misstag. Sedan hittade jag fler dokument. I ett investerarmaterial stod det att David hade utvecklat Klaris under flera år. I ett annat beskrevs jag som hans assistent.
Jag konfronterade honom samma kväll.
”Du kan inte mena allvar”, sade jag.
David lade ifrån sig telefonen och såg på mig utan att verka överraskad.
”Det är bara hur man formulerar saker”, sade han. ”Ingen investerare vill höra om en person som sitter hemma och provar material i sin pappas verkstad.”
”Det är min forskning.”
”Och vem har gjort den möjlig?”
Frågan fick mig att tystna, inte för att han hade rätt utan för att jag plötsligt förstod hur länge han hade väntat på att jag skulle börja tvivla på mig själv.
Presentationen jag inte fick delta i
Några veckor senare skulle David presentera Klaris för en grupp investerare och representanter för en internationell vattenstiftelse. Jag trodde fortfarande att jag skulle få tala om tekniken.
På morgonen låg ett kuvert på köksbordet.
”Jag har skrivit under sekretessavtal åt dig”, sade David. ”Du får inte närvara. Det är bäst så länge vi löser ägarfrågan.”
Jag läste dokumentet två gånger. Det var inte ett sekretessavtal. Det var en överenskommelse där jag avstod från alla anspråk på uppfinningen.