”Det var lån. Jag skulle betala tillbaka.”
”Med vilka pengar?” frågade Elin.
Hans blick gled undan.
Pianot i det låsta huset
De åkte till Helenas hus samma kväll. Regnet hade övergått i snö och Samir körde långsamt på den smala vägen. Elin satt i baksätet med moderns nyckelknippa i handen.
Huset hade stått tomt sedan begravningen. När hon öppnade dörren möttes hon av lukten av kallt trä, damm och den lavendelolja som hennes mamma alltid använde.
Det riktiga pianot stod kvar i vardagsrummet.
Elin lade handen mot locket. På ytan syntes små repor efter årtionden av lektioner. Hon mindes hur hon som barn brukade sitta bredvid Helena och trycka ner en enda tangent om och om igen.
”Här”, sade Samir.
Han böjde sig ner och lossade en smal trälist under klaviaturen. Bakom den fanns ett platt fack som Elin aldrig hade sett.
Inuti låg ett kuvert, en minnessticka och en svart anteckningsbok.
På kuvertet stod hennes namn.
Elin öppnade det med skakande händer.
”Min älskade Elin”, stod det. ”Om du läser detta har jag inte längre möjlighet att skydda dig från din brors vrede. Jag önskar att jag hade berättat tidigare. Oskar började låna pengar från skolan när han trodde att ingen såg. Först lovade han att allt skulle ordna sig. Sedan började han ta.”
Elin var tvungen att sätta sig.
Helena beskrev hur hon hade upptäckt att skolans elevavgifter försvann genom falska leverantörsfakturor. Hon hade samlat kopior, kontoutdrag och meddelanden. Men hon hade varit rädd för att Oskar skulle stänga musikskolan och lämna barnen utan undervisning om hon anmälde honom direkt.
”Jag ville ge dig tid att bygga ett skydd”, skrev hon. ”Inte ett liv där du fortsätter att bära honom.”
På minnesstickan fanns fotografier av bokföringen och en inspelning från moderns sista vecka.
Elin tryckte på uppspelning.