Helenas röst var svag men tydlig.
”Oskar kommer att säga att jag var förvirrad. Tro honom inte. Jag var rädd, men jag var inte förvirrad.”
När sanningen spelades upp
Tre dagar senare hölls ett extra möte i kommunhuset. Oskar försökte först förklara bort allt. Han sade att modern varit sjuk, att Elin missförstod siffrorna och att Samir ville hämnas efter att ha fått lämna musikskolan.
Men dokumenten berättade en annan historia.
De falska fakturorna hade skickats till företag utan anställda. Pengarna hade gått vidare till ett konto som Oskar använde för att betala lån och privata inköp. Pianot på auktionen hade dessutom ersatts med ett billigare instrument, medan det riktiga hade gömts i Helenas hus.
När juristen spelade upp Helenas inspelning blev rummet tyst.
Oskar såg på Elin.
”Hon ville inte förstöra mitt liv.”
”Nej”, svarade Elin. ”Hon ville att du skulle sluta förstöra andras.”
Oskar dömdes senare för ekonomiska oegentligheter och musikskolan fick tillbaka de pengar som kunde spåras. Kommunen tog över verksamheten tillfälligt, men Elin vägrade låta byggnaden stänga.
Med hjälp av Samir och de tidigare lärarna öppnade hon skolan igen på våren. Det riktiga pianot fick stå i det största rummet, där kvällsljuset föll över träet.
På den första lektionen satte sig en liten pojke framför tangenterna och tryckte försiktigt ner ett C.
Elin log.
”En gång till”, sade hon. ”Den här gången behöver du inte vara rädd för att spela för högt.”
Hon tänkte på sin mamma, på kuvertet och på allt som nästan hade gått förlorat.
Helena hade inte kunnat rädda sin son från konsekvenserna. Men hon hade räddat sanningen från att säljas tillsammans med pianot.