Oskar började gå mot dörren.
”Det här är en föreställning. Jag tänker inte stå här och lyssna på en främling som försöker förstöra vår auktion.”
Elin ställde sig i vägen.
”Du går ingenstans.”
Moderns sista inspelning
Samir öppnade tygväskan och tog fram en liten gammal bandspelare. Den var repad i hörnen och täckt av damm.
”Helena kunde inte skriva längre under sina sista veckor”, sade han. ”Händerna skakade. Därför spelade hon in det hon behövde säga.”
Oskar blev alldeles stilla.
Samir tryckte på en knapp.
Först hördes brus. Sedan Helenas trötta röst.
”Om någon försöker sälja pianot i kväll betyder det att Oskar har ljugit för Elin.”
Elin greppade bordskanten.
Inspelningen fortsatte.
”Det riktiga pianot är inte bara ett instrument. I det finns bevis på vart pengarna tog vägen. Jag kunde inte låta honom förstå att jag visste.”
Samir stängde av.
Oskar stirrade på honom med ett ansikte som inte längre liknade det lugna, ledsna ansiktet han burit i flera månader.
”Det där kan vara manipulerat”, sade han.
”Jag har originalet”, svarade Samir. ”Och en kopia skickades till en jurist i går.”
Elin hörde nästan inte resten. Pengarna. Pianot. Lögnerna.
Hon tänkte på alla kvällar då Oskar ringt och sagt att ännu en räkning behövde betalas. På hur han alltid hade avbrutit henne när hon frågat efter kontoutdrag. På den nya bilen utanför musikskolan, som han sagt att han lånat av en vän.
”Vad gjorde du med pengarna?” frågade hon.
Oskar svarade inte.
Då knackade någon på dörren.
Två personer från kommunens ekonomienhet stod utanför tillsammans med en kvinna i mörkblå kavaj. Hon presenterade sig som jurist och bad att få tala med Elin.
”Vi har fått tillgång till bokföringen”, sade hon. ”Det finns överföringar från musikskolan till tre företag som kontrolleras av din bror.”
Oskar slog ut med händerna.