Det högg till i Elins bröst. Hennes mamma hade aldrig nämnt någon Samir. Hon hade alltid talat om sina elever, vaktmästaren och de pensionerade lärarna, men aldrig om en ung man som arbetat för henne.
”Mamma hade inga anställda”, sade Oskar.
”Inte officiellt”, svarade Samir.
Det som inte stämde
Auktionen fortsatte inte. Auktionsförrättaren bad Elin och Oskar följa med till ett mindre rum bakom scenen. Samir stod kvar i dörröppningen tills Elin nickade åt honom att komma in.
På bordet låg en kopia av avtalet som skulle bevisa att Helena hade skänkt pianot till musikskolan. Elin hade redan sett dokumentet flera gånger. Moderns namn fanns längst ner, med en snäv, lutande namnteckning.
Samir tog fram ett fotografi ur väskan.
På bilden satt Helena vid pianot i sitt vardagsrum. Det var samma instrument som stod på scenen, men bakom henne syntes en liten metallbricka ovanför tangenterna. På brickan fanns ett serienummer.
Samir pekade på bilden.
”Titta på de fyra sista siffrorna.”
Elin jämförde med numret på pianot. De stämde inte.
”Det här är en kopia”, sade Samir. ”Det riktiga pianot står fortfarande i din mammas hus.”
Oskar reste sig så snabbt att stolen slog mot väggen.
”Det där är löjligt. Ett piano kan ha flera märkningar.”
”Inte på det sättet”, sade Samir. ”Jag stämde det riktiga instrumentet i januari. Helena bad mig dokumentera allt eftersom hon var rädd att någon skulle byta ut det.”
Elin kände hur rummet blev kallare.
Efter moderns död hade Oskar varit den som ordnade tömningen av huset. Han hade sagt att han låst alla rum och flyttat de värdefulla föremålen till musikskolan. Elin hade varit för utmattad för att kontrollera varje sak.
”Varför sa du inte det här tidigare?” frågade hon.
Samir svalde.
”För att Helena bad mig vänta tills du var ensam med pianot.”