Det här tillhör inte lokalen. Det tillhör den som vågar skydda den.
Jag kände hur händerna började skaka.
Oskar tog ett steg mot mig.
”Elin, lyssna. Jag tänkte aldrig skada dig.”
”Du förfalskade min underskrift.”
”Jag ville bara få ordning på allt.”
”Du gav bort mitt arbete till henne.”
Emilia såg på honom med ett uttryck som inte längre liknade kärlek.
”Vad är det du inte har berättat?”
Oskar vände sig mot henne.
”Det här angår inte dig.”
”Du sade att hon hade sålt allt frivilligt.”
”Hon skulle ha gjort det.”
Det blev tyst.
Sofia höll upp handen.
”Ingen lämnar området innan vi har dokumenterat installationerna. Och Elin, du bör kontakta en jurist innan du skriver under någonting.”
Jag såg på den stängda källardörren. Bakom den fanns fortfarande ett rum som min mamma hade försökt skydda. Ett rum Oskar hade känt till men aldrig berättat om.
Jag tog fram nyckelknippan ur fickan.
”Öppna”, sade jag.
Oskar spärrade vägen.
”Det är inte säkert.”
”Det var därför du ville att jag skulle lämna lokalen.”
Jag såg på Sofia.
Hon nickade åt sin kollega, som ringde efter ytterligare hjälp.
Medan låset började ge efter hördes ett metalliskt skrapande från andra sidan dörren.
Alla blev stilla.
Det kom ett ljud till.
Som om någon där inne drog en tung låda över golvet.
Jag slutade be om tillåtelse
Det som fanns i källaren förändrade inte bara synen på Oskar. Det förändrade min bild av mamma. Hon hade förstått att någon en dag skulle försöka ta ifrån mig ateljén, men hon hade inte lämnat efter sig pengar eller ett dramatiskt brev.
Hon hade lämnat spår.
Spår som krävde att jag vågade följa dem.