Det var fortfarande mörkt när någon knackade på dörren.
Jag hade sovit i mindre än två timmar. På köksbordet låg min dotters rosa hårspänne bredvid ett glas vatten som hon aldrig hann dricka ur innan hennes pappa körde henne till stationen.
”Elin, öppna. Det gäller Maja.”
Rösten utanför tillhörde en kvinna jag aldrig hade träffat. När jag drog undan kedjan stod hon på trappan i en mörk ullkappa, med regn i håret och ett kuvert hårt tryckt mot bröstet.
”Jag heter Karin Holm”, sade hon. ”Jag är Majas lärare på Nordviksskolan. Ni måste följa med mig.”
Min man hade sagt att Maja behövde börja om
Tre dagar tidigare hade Henrik placerat en mapp framför mig vid middagsbordet. På framsidan stod namnet på en exklusiv skola nästan fyra timmars resa bort.
”Hon har blivit för beroende av dig”, sade han och skar upp sitt bröd. ”Där får hon struktur. Det är precis vad hon behöver.”
Maja var tolv år och hade alltid varit försiktig i nya miljöer. Hon brukade läsa samma bok flera gånger innan hon vågade börja på en ny. När hon blev orolig räknade hon tyst saker i rummet: fönster, stolar, lampor.
”Hon vill inte åka”, sade jag.
Henrik såg inte på mig.
”Barn vet inte alltid vad som är bäst för dem.”
Jag hade försökt prata med Maja senare på kvällen. Hon satt på golvet i sitt rum och vek en gammal biobiljett till en liten fågel.
”Pappa säger att jag ska få ett eget rum”, viskade hon. ”Men han säger inte när du kommer och hälsar på.”
Jag lovade att jag skulle hitta ett sätt att vara där. Det var ett löfte jag inte hann hålla.