”Tack för att ni kom. Det här blir körens sista framträdande.”
Min man Tomas sade orden från scenen medan jag stod bakom ridån med notpärmen tryckt mot bröstet. Jag trodde först att jag hade hört fel. Sedan började publiken applådera försiktigt, eftersom ingen visste hur de skulle reagera.
Det var vår årliga vinterkonsert i Folkets hus. På scenen stod tjugofyra sångare i mörkblå kläder, fortfarande andfådda efter sista numret. I salen satt familjer, pensionärer och människor som hade kommit för att höra oss sjunga för första gången.
Tomas var föreningens kassör. Han hade skött bokföringen i sex år och brukade säga att kören behövde någon som vågade fatta svåra beslut. Jag var konstnärlig ledare och hade byggt upp verksamheten från tolv medlemmar till nästan femtio.
Nu stod han med mikrofonen i handen och log som om han presenterade en framgång.
”Vi har inte längre råd att hyra lokalen eller betala dirigenten”, fortsatte han. ”Därför avslutar vi verksamheten efter i kväll.”
Ett besked ingen hade fått
Jag tog ett steg fram bakom ridån.
”Tomas, vad pratar du om?”
Han vände sig mot mig med en blick som varnade mig för att säga mer.
”Vi har redan fattat beslutet”, sade han lågt. ”Försök inte göra en scen.”
Men det var han som hade gjort scenen till en domstol. Mina körmedlemmar tittade på varandra. Ingrid, som var åttioett och hade sjungit andrastämma sedan föreningen startade, höll hårt i sin pärm.
”När fattade vi det beslutet?” frågade hon.
Tomas höjde mikrofonen igen.
”Styrelsen har gått igenom ekonomin. Det finns inga pengar kvar.”
Orden träffade mig hårdare än jag ville erkänna. Jag visste att vi hade fått ett kommunalt kulturstöd i början av året. Jag visste också att biljetterna till höstkonserten hade sålt slut.