”Du har tjugofyra timmar på dig att lämna byggnaden.”
Min bror Elias sade det utan att höja rösten, vilket gjorde orden ännu hårdare. Bakom honom stod två säkerhetsvakter och den tomma väggen där vår mest värdefulla målning hade hängt i nästan trettio år.
Jag såg på den blekta rektangeln i dammet. Där hade Höst över fjorden hängt, signerad av den bortgångne konstnären Oskar Venn. Tavlan var försäkrad för flera miljoner kronor och skulle ha varit kvällens huvudnummer på den stora jubileumsvisningen.
Nu var den borta.
Och alla i familjen verkade redan veta vem de ville skylla på.
Den perfekta syndabocken
Konsthallen hade varit vår mammas livsverk. Hon öppnade den i en gammal stationsbyggnad vid hamnen efter att pappa försvann ur våra liv. Under årens lopp hade hon samlat målningar, byggt upp ett rykte och fått människor från hela landet att resa till den lilla kuststaden.
Jag hade arbetat där sedan jag var nitton. Jag skötte registreringen av konstverken, kontakten med försäkringsbolaget och de känsligaste restaureringarna. Elias var däremot ansiktet utåt. Han höll tal, syntes i tidningarna och kallade sig själv hallens strategiska chef.
Efter mammas död hade han dessutom blivit ordförande i stiftelsen som ägde byggnaden.
”När såg du målningen senast?” frågade han.
”I tisdags kväll. Jag kontrollerade ramen före fotograferingen.”
”Och efter det?”
”Jag var inte ensam i galleriet. Du var här med dina rådgivare.”
Elias spärrade läpparna. Hans hustru Beatrice stod längre bort och höll telefonen framför sig. Hon hade redan skickat ett meddelande till någon.
”Kamerorna visar att du gick in i magasinet efter midnatt”, sade Elias.
”Jag hämtade en reservnyckel.”
”En reservnyckel till rummet där tavlan låg?”
Jag förstod plötsligt hur det skulle se ut. Jag hade varit den sista anställda som arbetade sent. Mitt passerkort fanns i systemet. Ingen annan behövde förklara någonting.