”Du arbetar inte här längre.”
Jonas sade det högt, så att alla i restaurangen skulle höra. Besticken tystnade runt borden. En servitör stannade mitt i steget med två tallrikar i händerna, och från köket hördes fortfarande fläkten surra över grytorna.
Jag stod bredvid baren med ett förkläde knutet runt midjan. På fingrarna hade jag mjöl från brödet jag hade bakat den morgonen. Jonas såg på mig som om jag var en anställd som hade misslyckats – inte kvinnan som hade byggt upp restaurangen tillsammans med honom.
”Du kan hämta dina saker efter stängning”, fortsatte han. ”Vi har inte råd med mer drama.”
Det var då kvinnan vid hörnbordet reste sig.
Restaurangen som skulle rädda oss
Jag hade träffat Jonas när jag arbetade på ett litet bageri vid järnvägsstationen. Han kom in varje morgon, beställde svart kaffe och ställde frågor om brödet. Han sade att han själv hade arbetat på flera fina restauranger och drömde om att öppna något eget.
Jag hade recept från min mormor, erfarenhet av att baka stora mängder och en envishet som ofta var större än min ork. Jonas hade självförtroendet. Tillsammans öppnade vi Lykthuset i ett gammalt hörnhus nära torget.
De första månaderna arbetade vi från tidig morgon till långt efter midnatt. Jag gjorde inköp, planerade menyer, lärde upp personal och stod i köket när någon blev sjuk. Jonas skötte gästerna, bokningarna och ekonomin.
”Det här är vårt liv”, brukade han säga när vi låste dörren på kvällen.
Jag trodde honom.
Efter några år började han tala annorlunda. Han sade att restaurangen behövde en ”mer professionell ledning”. Mina menyer kallade han för enkla. När lokala tidningar skrev om Lykthusets hembakade bröd nämnde han aldrig mitt namn.
Jag försökte först skratta bort det. Sedan märkte jag att mitt namn försvann från allt fler dokument.