Jag slutade säga “det är nog inget”.
Och framför allt slutade jag använda ordet “familjefrid” som en ursäkt för att tysta ner det som gjorde ont.
Den dagen Sofia log igen
En söndag några veckor senare satt jag och Sofia på golvet hemma hos Emma.
Vi byggde ett torn av träklossar.
Hon tog en kloss och lade den överst.
Tornet föll.
Sofia skrattade.
Jag började skratta med henne.
Hon tittade på mig.
“Mamma glad?”
Jag kände hur tårarna kom.
“Ja, älskling.”
Hon lade armarna runt min hals.
“Mamma här.”
Jag höll om henne.
“Mamma är här.”
Det var kanske den viktigaste meningen jag någonsin hade sagt.
Men Elin hade fortfarande en sak att berätta
Jag trodde att allting var över.
Men en kväll ringde Elin igen.
“Anna?”
“Ja?”
“Jag hittade något i en gammal mapp.”
Jag kände direkt hur magen knöt sig.
“Vad då?”
“En video från innan Sofia fyllde två.”
“Vad visar den?”
Elin var tyst.
“Erik.”
Jag satte mig ner.
“Vad gör han?”
“Du måste se den.”
Jag öppnade filen.
Videon började med Erik och Karin i köket.
De pratade om mig.
Jag hörde mitt namn.
Och sedan hörde jag Karin säga:
“Hon kommer aldrig att lämna dig om hon tror att du behöver henne.”
Jag frös.
Erik svarade:
“Jag vet.”
Jag tittade på Elin.
Videon fortsatte.
Karin sa:
“Du måste få henne att förstå att hon är problemet.”
Erik svarade inte.
Men han gick inte därifrån heller.
Jag pausade videon.
Det fanns inga fler ord jag behövde höra just då.
Jag förstod plötsligt att problemet inte bara hade varit Karin.