Stiftelsen drog tillbaka sitt erbjudande samma kväll. Bolagets styrelse avsatte David som verkställande chef och inledde en oberoende granskning av hur projektet hade presenterats.
Det blev ingen enkel seger.
Jag behövde gå igenom avtal, konton och registrerade patentansökningar. Flera personer som tidigare hade arbetat nära David ville plötsligt inte minnas någonting. Några sade att de trodde att jag bara hade hjälpt till med praktiska detaljer.
Men laboratoriets dokument gick inte att prata bort.
Efter flera månader erkändes jag som den huvudsakliga upphovspersonen till Klaris. Bolaget ombildades, och jag erbjöds rollen som teknisk chef. Jag tackade nej till den gamla styrelsen men behöll kontrollen över utvecklingen.
David försökte kontakta mig flera gånger.
Det sista meddelandet löd: ”Vi kunde ha byggt något stort tillsammans.”
Jag raderade det utan att svara.
Två år senare installerades Klaris i en liten vattenstation nära den översvämningsdrabbade stad där allt hade börjat. Min pappa stod bredvid mig när det första glaset fylldes.
Han smakade på vattnet och log.
”Det smakar inte som en uppfinning”, sade han.
”Nej”, svarade jag. ”Det smakar som början.”
Jag hade förlorat ett äktenskap, ett företag och tron på att kärlek alltid innebar lojalitet. Men jag hade också förstått något viktigare: den som försöker radera ditt namn kan bara lyckas om du själv låter deras version bli den enda.
Min berättelse fanns kvar i varje anteckning, varje test och varje beslut jag hade vågat fatta. Och den här gången stod mitt namn längst fram.